Det finns gränser för hur mycket man får citera från andras texter, någonstans blir det en ren textstöld. Så jag hoppas att jag håller mig på rätt sida gränsen när jag citerar ur prologen till Christer Ackermans och Karin Vikström Brennermarks bok ”Utmärkt äldreomsorg”. Deras bok är berättelsen om hur personalen på Lillekärrs äldreboende förvandlade äldreboendet från att vara ett rätt mediokert boende till att bli ett grymt bra boende. Den resan tog fem år, men den är naturligtvis inte över för det. För ska man vara bra får man ligga i hela tiden, aldrig slå sig till ro.
Lillekärr är inte det enda äldreboendet som jobbat på att bli bättre och som lyckats, men i det här fallet har man också dokumenterat sin resa och den har blivit en bok – en bok som levererar kunskap och vägledning i form av ett tydligt arbetsmaterial och steg-för-steg-instruktioner.
Själv blir jag ofta rörd till tårar när jag läser om människor som tränat enträget och slitit hårt för att uppnå något de bestämt sig för, och det är inte utan att jag blir det när jag läser om Lillekärrs äldreboende. Jag anar vilket slit det inneburit och hur lätt det hade varit att strunta i allt och göra som man alltid gjort. I prologen som du ska få läsa, målar författarna upp två bilder av äldreboendet, de beskriver två olika känslor som i alla fall jag kan känna igen. Det är fem år mellan beskrivningarna och det har onekligen hänt en del däremellan. Personalen har gått från uppgivenhet till glädje och om det ligger minsta sanning i systemteori och teorier om gruppdynamik så gäller det även dem som bor på Lillekärr.
Ur “Utmärkt äldreomsorg”: Hösten 2001
I slutet av en kal korridor sitter några boende framför teven. I personalrummet pågår en lågmäld diskussion om allt som personalen skulle vilja göra – men brist på organisation, brist på insyn i ekonomin och andra förutsättningar gör det svårt att komma till skott. Hela tiden handlar det om att ”hålla näsan ovanför vatten ytan”. Sjukfrånvaron är hög och alla vikarier som behöver kallas in hela tiden gör det svårt att skapa samhörighet och engagemang. Dörren till ledningen är stängd och samarbete över avdelningsgränserna existerar i stort sett inte.
Hösten 2006
Några boende sitter i samlingsrummet och planterar om blommor tillsammans med aktivitetsombudet. Vackra tavlor hänger på de färgglada väggarna. På bordet står en stor blombukett och en jordgubbstårta. Några äldre damer låter sig väl smaka medan en i personalen läser högt ur morgontidningen. Till lunch kommer trubaduren – det är alltid lika trevligt.
Något senare samlas medarbetarna i personalrummet. Doften av nybryggt kaffe och tårta skapar förväntan. Småpratande slår de sig ner. Carina, äldreboendechefen på Lillekärrs äldreboende, berättar att de just blivit valda till Sveriges bästa arbetsplats.
Allt fler äldre invandrare vårdas inom den kommunala omsorgen. Mötet mellan olika kulturer leder ibland till problem. Med en bättre förståelse för varandras kulturer, vanor och traditioner skulle många vardagssvårigheter kunna undvikas.
Det är tungt att vårda dementa människor. Det fordrar kraft och uthållighet men kan ändå slita hårt på ens tålamod. Arbetssituationen blir lite lättare med ökade kunskaper om demens. Den här boken ger exempel på hur man bör bemöta en människa som blivit dement. Det handlar om att förstå hur den dementa tänker och vad han känner.
