En del människor pratar om vilka underbara och fantastiska liv de lever. De trivs med sina jobb, med sin familj, med sina semestrar – ja de trivs med det mesta helt enkelt.

Sådana människor kan vara lite påfrestande, tycker jag. För jag tror dem inte riktigt. Jag tänker att antingen kör de huvudet i sanden och låtsas som att det inte finns några svårigheter och förr eller senare kommer de att få betala ett pris för sitt lallande och det gör mig nervös. (Eller så tänker jag att de verkligen är så där überlyckliga och då blir jag avundsjuk och tycker att de är jobbiga för att de påminner mig om att mitt liv inte är perfekt.) Läs mer »

I går fick jag ett samtal från en person som undrade vad jag tycker om robotar i hemtjänsten. Det gällde någon slags robotar med någon slags stor bildskärm där anhöriga, hemtjänstpersonal och andra syns med rörlig bild och med ljud och kan kommunicera med hemtjänstbrukaren, som i sin tur syns på den andre personens skärm med ljud och bild. Om jag fattade det hela rätt så är roboten i fråga mobil, den går på hjul och kan s a s följa vårdtagaren runt i hemmet och även söka rätt på personen. Om roboten t ex är i sovrummet när någon vill ha kontakt, och brukaren i fråga är i köket, rullar roboten dit. Något i den stilen. Hemtjänstpersonalen kan sedan höra hur det står till med brukaren, påminna om saker, t ex att det är dags att ta sin medicin, meddela att det är en vikarie som kommer till kvällen, fråga om de ska handla något i affären osv. Anhöriga kan prata i största allmänhet, barnbarnen visa teckningen de gjort på dagis, sjunga en stump, visa en tandglugg eller vad som helst. Personen som har en robot hemma kan i sin tur kontakta personal och anhöriga när hon eller han vill och larma om det behövs.  Som att ha en person i hemmet. Fast ändå inte. Läs mer »

1994 trädde lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade i kraft (LSS). Tanken var då att personer med olika funktionsnedsättningar skulle få ett ökat inflytande över sina liv. Att vi skulle gå från expertstyre till att personen i fråga själv skulle vara experten i sitt liv. Man fick rätt till en bostad, till en daglig verksamhet, till personlig assistent, till en kontaktperson mm. Alla fick inte rätt till allting, det beror naturligtvis på vilken typ av funktionsnedsättning man har, men i grunden fick man alltså rätt till en massa saker. Bra så. Läs mer »

Om en chef säger att hon eller han vill ha feedback på sitt ledarskap, vill veta vad medarbetarna tycker helt enkelt, så tror jag att det är precis vad hon eller han vill ha, det måste man väl utgå ifrån, annars blir det väldigt konstigt tycker jag, om man ska gå runt och tänka att chefen har en dold agenda eller att chefen inte menar vad chefen säger? Tillvaron på jobbet blir onödigt komplicerad med den inställningen. Läs mer >>

En vän till mig är copywriter. Han skriver text som i någon mån uppmanar läsaren att göra något speciellt, ofta köpa en särskilt produkt. Min vän säger så här: ”Säg en sak. Säg bara det. Säg inget annat”. Nu är det inte så att han upprepar samma mening hundra gånger, men allt han skriver ingår s a s i ett större sammanhang och syftar till samma sak. Det är inte ”å ena sidan å andra sidan” eller uppmaningar till att se saker ur olika perspektiv. Det där skulle vi behöva mer av i de kommunala verksamheterna, tydliga målsättningar.

Men är det inte självklart vad vi ska uppnå i äldreomsorgen, handikappomsorgen eller skolan, kanske någon tänker. Nej, det är det inte.  Läs mer>>

Det finns gränser för hur mycket man får citera från andras texter, någonstans blir det en ren textstöld. Så jag hoppas att jag håller mig på rätt sida gränsen när jag citerar ur prologen till Christer Ackermans och Karin Vikström Brennermarks bok ”Utmärkt äldreomsorg”. Deras bok är berättelsen om hur personalen på Lillekärrs äldreboende förvandlade äldreboendet från att vara ett rätt mediokert boende till att bli ett grymt bra boende. Den resan tog fem år, men den är naturligtvis inte över för det. För ska man vara bra får man ligga i hela tiden, aldrig slå sig till ro.  Läs mer>>

Gruppbostaden var nybyggd. Fem tvårumslägenheter med kök och stora badrum, som bands ihop av gemensamma utrymmen, personalrum och kontor. Specialdesignad armatur och specialdesignade golv. Ingen av de fem personer som skulle bo här, som skulle flytta hit från olika vårdinstitutioner i Göteborgstrakten, hade ännu flyttat in – först skulle vi i personalstyrkan utbildas och åka till Danmark på studiebesök. Läs mer>>

När jag är sjuk och sängliggandes vill jag bli ompysslad. Jag vill ha någon som kollar till mig då och då, frågar hur jag mår, frågar om jag vill ha något att dricka eller en Treo, om det är tillräckligt varmt eller kallt i rummet, om jag vill ha en tidning eller rena kläder. Lite service och omtanke helt enkelt. Dessutom lite försiktiga kommentarer som egentligen bara är till för att visa att människor i min närhet bryr sig. ”Du kanske ska ta en dusch”, ”Vill du att jag ska byta lakan i sängen?”. Inte för att jag kommer att göra som personen säger eller ens nappar på något av erbjudandena, men jag känner mig omhändertagen och det är själva poängen. Läs mer >>

Visst är det konstigt att vård- och omsorgspersonal måste gå på kurs för att lära sig om bemötande? LÄRA SIG hur de ska bemöta omsorgstagarna? Borde de inte kunna det? Är det inte därför man väljer ett vårdyrke? Borde inte bemötande vara just det som de är bra på, bättre än oss andra? Ska det vara så svårt att BEMÖTA gamla människor på ett respektfullt sätt?

Det är inte jag som undrar, som ställer de här frågorna, utan en sjuksköterska som skriver en avhandling om just bemötande. Bemötande av äldre personer. Jag pratade med honom för ett år sedan, möjligen är han redan klar med sin avhandling, men jag minns att jag höll med honom, även om jag själv aldrig tänkt i de banorna utan glatt läst böcker och gått på föreläsningar i ämnet. Bemötandeämnet. Tänkte att de skulle göra mig bättre på att bemöta människor på ett sätt som människor vill bli bemötta. Läs mer>>