Heja Hemtjänsten
Jag är en fördomsfull människa. Möjligen inte mer än ni andra, åtminstone vill jag inte tro det (det stämmer lite för dåligt med min självbild), men likväl, fördomsfull blev jag med rätta kallad nu i veckan. Mannen som log lite överseende och sa det, hade precis föreläst om vad människor i Sverige behöver för att må bra, och hade bl a nämnt självständighet som en sådan faktor. Vad han menade var helt enkelt att vi inte trivs med att vara beroende av andra för att klara vår vardag, beroende ökar ohälsan.
Efter att han talat färdigt sprang jag efter honom för att ställa några frågor som jag funderat på när jag lyssnat på honom. Jag ville veta om självständighetsbehovet gäller hela livet, eller om vi bättre kan acceptera ett beroende när vi blir äldre. Men nej, det är inte lättare för att vi blir äldre, sa han, och det var inte svårt att köpa. Så ville jag veta om det här självständighetsbehovet är kulturellt betingat, eller om det möjligen är lättare för äldre människor i Sydeuropa eller äldre människor i Afrika att vara beroende av sina barn, att det där med att familjen tar hand om de sina bidrar till att de äldre där trivs lite bättre med livet. Jämfört med att vara beroende av hemtjänstpersonal, menade jag. Utifrån någon tanke att vi i Sverige rationaliserat bort familjeband och tvingats till att lära oss att ta emot hjälp från betald personal.
Det var då han kallade mig fördomsfull. För inte är det så, sa han. Att släkten hjälper de äldre är visserligen billigare för samhället, men inte något man som gammal mår bättre av. Det ser likadant ut i hela världen, sa han. Vi vill klara oss själva, och kan vi inte det, utan behöver hjälp, vill vi inte ligga någon i vår närhet till last. Hellre hjälp från hemtjänsten. Han var säker på sin sak.
Att jag nämnde sydeuropéer och afrikaner som exempel var fördomsfullt, det insåg jag direkt. Det där andra har jag dock fått fundera på några dagar. Men. Fördomar är till för att raseras. Så nu säger jag bara: Heja Hemtjänsten! //Lill
Jag är en fördomsfull människa. Möjligen inte mer än ni andra, åtminstone vill jag inte tro det (det stämmer lite för dåligt med min självbild), men likväl, fördomsfull blev jag med rätta kallad nu i veckan. Mannen som log lite överseende och sa det, hade precis föreläst om vad människor i Sverige behöver för att må bra, och hade bl a nämnt självständighet som en sådan faktor. Vad han menade var helt enkelt att vi inte trivs med att vara beroende av andra för att klara vår vardag, beroende ökar ohälsan.
Efter att han talat färdigt sprang jag efter honom för att ställa några frågor som jag funderat på när jag lyssnat på honom. Jag ville veta om självständighetsbehovet gäller hela livet, eller om vi bättre kan acceptera ett beroende när vi blir äldre. Men nej, det är inte lättare för att vi blir äldre, sa han, och det var inte svårt att köpa. Så ville jag veta om det här självständighetsbehovet är kulturellt betingat, eller om det möjligen är lättare för äldre människor i Sydeuropa eller äldre människor i Afrika att vara beroende av sina barn, att det där med att familjen tar hand om de sina bidrar till att de äldre där trivs lite bättre med livet. Jämfört med att vara beroende av hemtjänstpersonal, menade jag. Utifrån någon tanke att vi i Sverige rationaliserat bort familjeband och tvingats till att lära oss att ta emot hjälp från betald personal.
Det var då han kallade mig fördomsfull. För inte är det så, sa han. Att släkten hjälper de äldre är visserligen billigare för samhället, men inte något man som gammal mår bättre av. Det ser likadant ut i hela världen, sa han. Vi vill klara oss själva, och kan vi inte det, utan behöver hjälp, vill vi inte ligga någon i vår närhet till last. Hellre hjälp från hemtjänsten. Han var säker på sin sak.
Att jag nämnde sydeuropéer och afrikaner som exempel var fördomsfullt, det insåg jag direkt. Det där andra har jag dock fått fundera på några dagar. Men. Fördomar är till för att raseras. Så nu säger jag bara: Heja Hemtjänsten! //Lill 
Anmäl dig här »
-
-
-
Johan DMar 9, 2011 at 21:29
Heja hemvården låter ännu bättre. Ädelreformen Lill! Mvh den glade uskan
Gunnar BrolinMar 10, 2011 at 07:39
Att sjuka, gamla människor vill klara sej själva så länge som möjligt, råder det inget tvivel om!! Men jag håller inte med om det som påstås i de sista meningarna i inlägget. De äldre sjuka känner både trygghet och stolthet om en nära anhörig hjälper till med läkarbesök m.m. Det har inte med kostnad att göra, utan den sjuke känner det som att hon klarar sej själv helt enkelt!
RedaktionenMar 10, 2011 at 09:17Author
Du har helt rätt Johan! “Heja Hemvården” hade varit ännu bättre. // Lill
LindaMar 10, 2011 at 10:45
Det finns forskning som visar att äldre i ex italien mår sämre än i Sverige just för att de är beroende av släkten , barnen och andra närstående. Det verkar alltså vara något lättare att ta emot hjälp från människor utanför familjen och umgänget. Däremot är det nog så att när det gäller sällskap till läkarbesök och den typen av hjälp vill äldre oftare att anhöriga följer med men det gäller inte hjälp i hemmet. Det finns förvisso fler aspekter av “problemet” som exempelvis när äldre har hjälp med inköp av hemtjänsten men ändå ber sonen handla. Då handlar det om ett sätt att visa “hej, jag vill träffa dig oftare, kom och hälsa på” än att de faktiskt behöver den hjälpen. Många gånger tror jag att anhöriga inte riktigt har tid att bara hälsa på men de kommer självklart om den äldre behöver hjälp med något. Det har då inte med behovet att göra i första hand.
Gunnar BrolinMar 10, 2011 at 12:00
Ja visst kan det vara så som Du säger och jag har bara erfarenhet av min mor, under en period av 6-7 år. Men jag har också en 10-årig efarenhet av att sköta min nyss avlidna fru.
Eva AMar 10, 2011 at 14:05
Oberoende är för mig väldigt viktigt! Jag tror inte jag är unik, men jag är nog inte heller så generell att man kan säga att detta är det viktigaste för alla människor. Människan är en social varelse som mår bra av gemenskap och trygghet i gruppen, att kunna ge och ta emot (känslor, tankar, erfarenheter, hjälp mm ) från andra människor (bäst mår man av att kunna ge). Forskning stödjer att förmågan att samverka & ”hjälpas åt” är en av orsakerna till att vi utvecklats som art. När man inte längre på egen hand klarar det man en gång klarat av i sin vardag så blir det en stor sorg över den förlusten. Jag tror att den professionella hjälpen omsorg (hjälp i hemmet) och vården (sjukvård) är det som känns bäst att få om/när den stunden kommer. Detta förutsatt att man känner att det är en rättighet att få den hjälpen. Den rätten ska finnas i ett civiliserat samhälle. Bemötandet är A och O. Därför är det viktigt att socialtjänst och sjukvård aldrig ifrågasätter människor som söker stöd och hjälp. Ingen ska behöva känna att man i ”ligger samhället till last”, arbetslös, sjuk eller bara gammal och orkeslös. Ingen ska behöva överbevisa en biståndshandläggare om att man veklingen behöver hjälp när man väl tar steget och ansöker om hjälp med det man inte längre klarar. Hjälp med grundbehoven (äta, dricka, toa, hygien, förflytta mig, rena kläder& bostad, och få frisk luft) borde vara kostnadsfritt. Anhöriga, vänner föreningsliv är ett komplement och det måste alltid vara frivilligt, både vad avser hjälp och samvaro och både från den som ger och den som måste ta emot insatser. I hela mitt liv har jag arbetat med äldreomsorg och har samma värderingar nu som då en gång i början av 60-talet. Heja hemtjänsten!
EvalenaMar 10, 2011 at 14:06
Öka kunskapen om tekniska hjälpmedel som gör oss självständigare. Låt våra kära gamla föräldrar/make/maka själva få välja vad dom har behov av. Tex en trygghetstelefon, ett påminnelsehjälpmedel eller varför inte båda.
Gunnar BrolinMar 10, 2011 at 17:52
Hur många av de äldre förstår till fullo när det är dags för hemtjänst eller instutionsvård. Finns det en anhörig så är det dennes sak att söka hjälp, om nu den sjuke tillåter detta. Oj vad med slitningar som blossar upp innan något beslut tas!
Alf MMar 11, 2011 at 14:09
Det är inte fråga om antingen-eller när den egna förmågan inte räcker. Då behövs hemtjänst och hemsjukvård för den praktiska omvårdnaden och för sjukvården hemma. Hur bra den än är, ersätter den inte personlig omtanke av anhöriga och vänner. Att de finns, bryr sig och håller kontakten. Att vara bortglömd av sina närmaste är ingen “självständighet” att önska sig.
Tänker jag som har lyckan att vara ihågkommen. Liksom min fru.
Tack nära och vänner! Tack också till bra hemtjänst och hemsjukvård. Tillsammans har ni gjort det svåra möjligt att leva med.
IngvarMar 11, 2011 at 21:38
Beroende är ett komplext begrepp.
Kärlek, empati och liknande känslor skapar en längtan, en önskan om att kunna, “bära varandras bördor.” Så även den friska, den icke vårdbehövande partern, make, maka, barn, barnbarn eller god vän, känner ett behov av att vara hos den hjälpbehövande.
Beroendet kan vara ömsesidigt.
Eva AMar 12, 2011 at 00:30
EvaLena: Det är bara att tacka och ta emot den tekniska utvecklingen som ger oss bra hjälpmedel ”saker/ substitut ” som ibland kan underlätta i vardagen. Gunnar Brolin och Alf M: Ingen ”anställd” kan ersätta det som anhöriga, närstående, kära vänner fortsatt har att ge och få från den enskilde. Framför allt när det gäller medmänniskor som drabbas av psykisk sjukdom eller hjärnskada (ex. av demenssjukdomar, stroke) så blir oftast anhöriga väldigt hårt drabbade. Anhöriga behöver då hjälp och stöd i sitt sorgearbete . Att förhålla sig till den personlighet som de inte längre känner igen, den roll de nu fått men inte önskat (att plötsligt bli mamma till sin mamma eller vårdare till sin älskade hustru). Kanske lider de anhöriga mer än den personen som är sjuk? Anhöriga är också ofta nyckel till att professionen bättre kan förstå den enskilde nu och här. Vill jag att min älskade make ska bli min vårdare (offra sig) eller vill jag istället ha hjälp av hemtjänsten/hemsjukvården om behoven uppstår. Kanske något att tala om medan livet och vardagslunken pågår.
Alf MMar 12, 2011 at 13:59
Tack, Ingvar, för din påminnelse om det ömsesidiga beroendet. Javisst är det så. Mycket så.
Gunnar BrolinMar 12, 2011 at 18:01
Jo Du Eva-A. Där högg Du i sten! När min svårt dementa hustru blev varm i kläderna på sitt egna boende, då kom de äldre “stormammorna” på den avdelningen att betyda mer o mer för henne. Det var nästan så jag blev svartsjuk på dem!
Gunnar BrolinMar 13, 2011 at 13:26
Lill! Återigen vill jag invända mot Din föredraghållares åsikter och åter jämför jag med min gamla mor som livet igenom var rädd för att bli beroende av andras hjälp. Den sista tiden i hennes liv när hon hade blivit tillräckligt dålig, då ville hon mer än gärna bli omhändertagen och vårdad. Då kom tryggheten till henne! Jag tror inte att hon var ett undantag som bekräftar en regel!!
LindaMar 16, 2011 at 21:18
Gunnar, jag tror att det ofta är så att när det gäller makar vill man gärna ha hjälpen ifrån honom eller henne, förutsatt att relationen är bra. Det jag talade om var mest hjälp av barn eller andra närstående. Viktigt att komma ihåg är att äldre människor är mer människor än äldre. Man ändras in som person för att blir beroende, har man bra relationer till barn och närstående som frisk har man förmodligen det även som sjuk. har man svårt att be och hjälp och ta emot hjälp som frisk blir det förmodligen inte lättare för att man är sjuk och måste göra det. Dessutom har jag själv erfarenhet av biståndshandläggning och det ett betydligt mycket vanligare problem att motivera människor att ta emot hjälp än att de ber om “för mycket”. Det fåtal som gör det ser det som en tjänst de köper av kommunen och vill ha sina sammetstapeter dammsugna och annat som inte egentligen har med behov att göra. Överkonsumtion är inget problem. Inte heller avgifterna som är väldigt låga och som dessutom ofta blir nedsatta eller tom eftergivna om det finns behov av det. Jag tror att det är viktigt att man själv får bestämma HUR hjälpen ska utformas och i möjligaste mån även bestämma VEM som ska utföra den. Om maken/makan eller barnen vill och den äldre vill ha det så, fint, om inte måste det finnas bra alternativ. Ibland kan hjälp utifrån rädda relationer, för många är det viktigt att ha kvar något privat även inför sina närmaste. För andra är det inte ett problem. Se individer och inte bara en massa “äldre”, lagen är utformad så att individuella bedömningar kan göras. Använd den möjligheten.